Min plan med Cesar var att tävla under vår och försommar för att sedan ta ett tävlingsuppehåll över juli för att träna och kunna komma tillbaka snäppet bättre på banan. Sista tävlingen blev då Njurunda där jag red en klass. Jag hade tränat mycket sista tiden och han hade verkligen gått super under veckan och jag tänkte att jag skulle försöka söka samma känsla under tävlingen. Han var fin på framridningen men han kändes stundtals på gränsen till matt. När vi kom ut på banan blev han spänd som en fjäder och stod emot under travprogrammet, tappade flyt, tryck och ryggverkan. I galoppen var han dock fin. När jag red ut kände jag mig lite besviken på att jag inte lyckades ha honom där jag ville och att han blev för rak i sidorna i volter etc. Efter att jag smält det en stund kände jag dock att shit det gick ju faktiskt bra, herregud - fjärde tävlingen. Jag har inte ens ridit han riktigt regelbundet i ett år, han är kallblod och mycket häst trots att han är liten (153 cm). Och ja, långtifrån avlad för en dressyrbana så jag kunde inte klaga egentligen (även om jag alltid söker känslan jag vet att jag KAN få när han är tillräckligt lösgjord) och mitt leende breddades när jag fick höra poängen... 63,333%!!!!! Vi låg på placering ett bra tag, men blev sedan nedpetade till sjunde plats (5 placerade). Jag är så lycklig. Min första "storhäst" och vi hamnade typ en procent utanför placering, galet!

Gårddagens kvällspromenad var minst sagt annorlunda. För det första så blåste det endel och Cesar växlade spänningsnivån i kroppen på nolltid. Från att spänna upp sig som en hingst med nacken, till att hoppa runt och ställa sig bakom min rygg pga att han blev rädd för en vattenpump bredvid vägen som gick igång till att gå och smaska och gäspa... Hahah han är bra skön. Jag tror att behandlingen hade gjort susen för han har aldrig gäspat så under en promenad förut. ;) När vi kommit halva sträckan så blev vi dessutom stoppade av några Stockholmare som absolut ville klappa och fotografera sig med honom. De tyckte att han var himla fin och ena lilltjejen frågade om jag brukade använda solkräm på mulen för hon visste att en granne minsann hade haft det på en häst med rosa näsa, haha.

Denna upplevelse var nästan lika rolig och konstig som den gången jag red på en grusväg och från ingenstans kommer det en bil med en Asiatisk familj som bara stannade och fotade random kort på oss utan att ens säga hej... Vad är oddsen att något sådant ska inträffa i bushen här alltså?! 

Det gick jättebra när Jossan kom och gick igenom Cesar. Han hade en del saker i ryggen och i vänstersidan av halsen. Jag har fått någon övning som vi ska göra och så blev han ordinerad två dagar med promenad innan vi kan träna som vanligt :-)