I torsdags skulle jag egentligen ha varit ledig, men fick hoppa in och jobba fram till 12. Åt en snabb lunch innan det bar av in till stan där jag spenderade eftermiddagen med en av mina bästa vänner som snart flyttar... Två av mina närmaste vänner flyttar snart, känns ovant och konstigt! Hursom satt vi och fikade och pratade om allt vi missat i varandras liv i flera timmar.

Efter det åkte jag och hämtade mamma på jobbet och hjälpte henne att handla. När vi kom hem vid femsnåret var det bara att käka och byta om för att gå ner med Maya och Gustaf och hålla lite träning för dem. De var jätteduktiga och man såg en utveckling bara sedan veckan innan, kul!

Väl hemma var det "bara" ridning av Cesar och mockning kvar. Cesar skrittade och joggade jag bara lite lätt i skogen eftersom att det var hoppträning på onsdagen och på fredagen dressyr. Jag passade på att provrida vår nya hoppsadel och nu har vi bestämt oss för den. Så nu hänger 4 dominussadlar nere i sadelkammaren, 2 hopp och 2 dressyr. Jätteskönt att ha varsin så att jag och Kristine kan träna tillsammans/rida samma tid. Senaste två hoppträningarna har jag fått låna ridskolans dominus (tack!) men nu har vi alltså egna!

Ganska exakt två år sedan på NM i Ö-vik, då var lilla Usse bebis och jag hade snyggaste hjälmfrisyren. Tänk vad mycket som har hänt sen den bilden togs, shit. Nu är nya förändringar på G för mig vill jag lova, men kan inte avslöja något riktigt än.... 

Den första juni var det studentbal på Hotell Södra Berget i Sundsvall. Jag bar en pärlemorrosa, enkel, klänning. Det kändes väldigt konstigt att vara så uppstylad och under mina tonår har jag vantrivts i allt vad klänning och kjol heter. När jag var liten älskade jag kjol och klänning, men inte sedan. Under denna kväll kände jag mig som en prinsessa och det var verkligen ovant. Det är min syster som fotat och förutom jag så är min bästa vän Nina och vår kompis Anton med på fotona.

Hejhej!

Tänkte uppdatera er lite om veckan och en av sakerna jag har haft för mig är att jag har ridit Norris tisdag och onsdag. Ni kommer väl ihåg honom? Här är en film från sist jag red honom:

En häst som är 6 år och ännu ganska "valpig". På tisdagen red jag på banan och tränade verkligen grunden. Han ville inte stå still i halterna utan började steppa omkring så fort att jag mjuknade i handen och det är en viktig del i ridningen att de inte ska "älga iväg" när man lättar av i handen, utan de ska fortsätta med det man bett om och de ska bära sig själv. Inte förrän jag lägger på skänkeln vill jag att de ska reagera framåt. Skänkel betyder fram och handen styr endast en del av broms och styrning. Det märks också att han är ung på det sättet att han har lite svårt med koncentrationen. Han tappar sitt fokus på mig direkt när det går någon förbi banan etc. Det är en hel del jobb med honom men jag är väldigt säker på att det kommer att bli en riktigt trevlig häst för han är otroligt go och gullig.

Hans fina temprament skulle även visa sig dagen efter när vi red ut i skogen. Vi mötte mopeder på skogsbilvägen utan att han brydde sig alls och sedan skedde något väldigt hemskt. Vi hade svängt av på en smal grusväg där det i stort sett aldrig är någon trafik. Vi skrittade stillsamt på långa tyglar, mötte en tjej som var ute och joggade och befann oss precis mitt emellan två (inte så stora) backkrön då jag hör att det kommer en bil. Jag hinner tänka att det lät som att bilen körde rätt snabbt och att vi borde gå undan ordentligt på sidan eftersom det är så väldans smalt och innan vi ens hinner gå undan ser jag bilen komma över backkrönet i FULL FART. Det gick MINST 70 km/h och jag tänkte att "nu dör vi". När föraren får syn på oss ställer han sig på bromsen och det rasslade ordentligt under hjulen eftersom att det var rullgrus där. Lilla Norris blev naturligtvis livrädd, tvärvände och började springa åt andra hållet. Tack och lov var han så snäll och duktig och saktade av när bilen fick stopp och tystnade och sedan kunde vi om än något motvilligt skritta förbi. Det värsta var att föraren inte ens öppnade bildörren och frågade om det gick bra...! Tack och lov gick det bra med både mig och hästen, men tänk om vi hade varit 20m längre fram? Då hade det förmodligen kunnat gå RIKTIGT ILLA. Jag är väldigt glad att jag satt på Norris som har ett sådant fint temperament eftersom att jag själv blev minst lika rädd som han, men han litade på mig och vågade gå förbi och var helt avslappnad resten av turen som tack och lov gick bra.

I söndags tog Kristine ut hästarna och mockade så jag och Maya slängde i ordning lite god frukost. Älskar verkligen att börja dagen med en god frukost, ofta blir det ju bara lite snabbt när man ska iväg tidigt. Efter det så städade jag och Kristine huset (vi var ensamma i helgen) och sedan följdes vi åt och jag tränade Maya och Gustaf en stund. 

Bilden är några veckor gammal. Det gick himla bra för henne att rida, trots att hon inte tränat för någon på jättelänge. Efteråt sken hon som en sol - det är väldigt, väldigt roligt att kunna glädja andra!

Eftermiddagen spenderades på Birsta, letandes efter present till Maya som fyllde år igår, grattiis! Men herregud vilka trånga parkeringar man kan göra, när jag parkerade bilen bredvid en kille så suckade han och fick krångla sig ur bilen trots att vi har en pyttebil och stod mitt i rutan... Inte okej.

Väl på hemmaplan igen så lagade vi middag och så var jag faktiskt tvungen att sova en stund innan vi tog och red ut, på en för övrigt, mycket mysig uteritt jag och Kristine. Man blir hemskt trött av att jobba hela veckan, träna, dra tre repor in till stan, städa sadelkammare och skura stall på en vecka, haha. 

Vilken dag det var i lördags. Jag började med ett träningspass med Cesar och det var stekhett redan på förmiddagen.

Kristine och Maya skulle följa med och ta lite fina bilder samt filma, men det gick ju som det gick med den biten... Kristines kameras objektiv har tydligen låst sig (Hur lyckas man ens!?)  och vi hade ingen aning om hur man gör för att låsa upp den. Någon som vet? Det är en Canon. Lite fula mobilbilder blev resultatet.

SVETTIGT.

Cesar var väldigt fin iaf, jobbade igenom honom på liknande sätt som jag gjorde på senaste dressyrträningen. Ofta när jag rider själv så upprepar jag en del av vad vi gjorde på senaste träningen och försöker hitta samma känsla. Jag tycker att saker och ting sätter sig bättre i mitt minne och det skadar definitivt inte att komma åt och träna Cesars svaga punkter. I detta fall böjningen i vänster varv, shit vad svårt, men det blir bättre!

Efter lite lunch drog vi igång med städning, eller rättare sagt, skura boxar. Sjukt slitigt men härligt när det är rent igen. Nu är det "bara" Novas gamla box som vi för närvarande har hö i som ska skuras och så ska vinterhagen mockas färdig, rivas och byggas om inför hösten. Och juste, all sommarhage ska ju ner igen också.

Vi (jag, Kristine och Maya) var naturligtvis helt slut när kvällen kom så vi (läs Maya, hehe) slängde ihop en sallad  och köpte lite godis och for till mysigaste stranden och käkade och andades, så skönt.

Detta var vi värda efter allt slit! När vi kom hem på kvällen lyxade vi till det ytterligare med fotbad och grejer...

Hej! Vilken fin blogg & vad duktig du är, underbart att se kallblod inom dressyren :) själv rider jag ett maffigt vitt varmblod som jag e sugen att börja träna dressyr med, har du tips på bra tränare? Med vänlig hälsning/ Ulli

Hej Ulli!

Tack så mycket till att börja med! Ovanligt med vitt varmblod, låter häftigt. Det finns väldigt många bra tränare, det svåra är naturligtvis att hitta en som stämmer med personkemin. Det är, enligt mig, det allra viktigaste att man trivs med sin tränare och att tränaren är engagerad. Självklart kan det vara väldigt bra om de har en lång meritlista och en hög utbildning, men med mycket erfarenhet och känsla av och för hästar kommer man långt. Dessutom ska man inte enbart stirra sig blind på det tränaren själv presterat för hela poängen med träningen går ju ut på att tränaren ska kunna förmedla hur det ska kännas på ett pedagogiskt sätt och då spelar det mindre roll exakt hur många tävlingar de vunnit etc. Det är givetvis enormt viktigt att de besitter mycket kunskap och ridskicklighet, men man ska komma ihåg att pedagogiken är oerhört viktig.

Jag kommenterar givetvis inte enskilda personer på min blogg och ger inte ut nummer eller dylikt. Vill man fråga mer ingående får man maila mig till linda.martensson@live.se. Däremot kan jag rada upp tränare som jag ridit för genom åren och som jag alla gillat och tyckt varit duktiga, men som jag givetvis har fungerat olika bra med. Ingen inbördes ordning och vissa har jag bara ridit någon gång för medan andra har jag ridit för i flertal år: Nina Värme, Karin Block, Malin Block, Peter Nordlander, Katarina Larsson, Eva Hägglund, Sigrid Bergåkra, Sonny Åkerström, Linda Viklund, Jeanette Söderlind, Maria Hildingsson - hoppas att jag inte glömt någon. Utöver detta har jag även fått en hel del hjälp av mamma, Carina och Cajsa. Alla dessa har format mig till den ryttare jag är idag i olika grad och det är jag väldigt tacksam över. Det är roligt att rida för olika och man får alltid bra saker med sig i sin egen lilla "verktygslåda" och skulle jag ha råd så skulle jag träna mycket, mycket mer för tränare då det ger väldigt mycket dels för ridningen i sig men också rent själsligt för mig för jag mår oförskämt bra när jag tränat och känner att man kommit en bit på resan med sin häst.

Hoppas att du blev nöjd med svaret, kram!

Har haft en bra dag på jobbet idag och har blivit bjuden på en god middag hemma hos farmor. Först smörstekt bröd med avokado och tomater i en röra samt räkor och dressing på, sedan ugnsstekt kött med stekt potatis, sås, blomkål och morötter. Till efterrätt serverades kokta persikor med en slags smördegstäcke och glass till, nomnom.

Nu har vi intagit soffläge och chillar lite och sedan när vi kommer hem ska jag ut med Cesar i skogen en sväng, tokmys!

Jag lever i mellanmjölk, precis så känns det. Vissa dagar känns allt så rätt, andra helt tvärtom. Jag vill plugga, bli något. Samtidigt vill jag köpa en fräck häst och bara leva. Vad är realistiskt? Följ hjärtat. Jag försöker, men hur gör man när hjärtat vill flera saker på samma gång? Saker som inte går att pussla ihop? Jag vill plugga OCH hålla på med hästar. 1. Hur hinner/orkar man det? 2. Det är omöjligt ekonomiskt sett - om jag inte bor hemma. Men i Sundsvall vet jag inte om jag vill plugga. Tanken på att sluta med hästar i tre, fyra, fem år känns inte helt lockande. Och jag är väldigt mycket en "allt eller inget" människa och gillar inte tanken på att bli medryttare eller något i den stilen "bara för att hålla igång ridningen" 2 dagar i veckan. Hästarna är en stor del av mitt liv och tanken på att lämna den stora delen, tryggheten, är skrämmande. Har inget emot stadsluft, det är kul, men hur överlever man utan avkopplingen med stalluft och en mule mot kinden?

Att leva utan stadga. Jag vill ta avstamp från där jag är nu i livet, gillar inte gråzonen utan vill ha ett slags mål, något att leva för. Samtidigt rädsla, panik, för något nytt liv.

Delar med mig av några rader som jag fick av en gammal lärare.

Ingen kan veta just det som du vet.

Många vet mer, några vet mindre.

Men ingen kan veta just det som du vet. 

Det måste du veta själv.

Ingen kan känna just så som du känner.

Alla känner på sitt eget sätt. 

Du kan inte känna som andra känner.

Du kan bara känna själv.

Ingen kan veta vad som är bäst för dig.

Inte du själv, och inte någon annan.

Ingen kan veta vad som är bäst för dig,

men du måste välja själv.

För det liv du har fått ska du leva själv

och ingen annan kan leva det för dig.

Jag har läst dessa rader många, många gånger och jag har sparat texten på originalpapperet ända sedan jag fick det när jag gick ut årskurs 6. Det är fint och sant. Men det är så svårt att välja.

Vad hoppas du?

Vad önskar du?

Vad vill du?

Är du rädd?

Om du är rädd, sluta med det.