Jag har absolut inte orkat skriva något här, sorry. Jag blir så himla nedstämd på höstarna, jag har bara känslor av att jag inte orkar med mitt liv. Det är så mörkt och kallt och jag har i tankarna att det bara kommer att bli ännu kallare och jobbigare. 

På tisdagen på höstlovet tränade vi för Karin, Noell var jättefin! Karin var väldigt nöjd över mitt arbete med henne den senaste tiden och tyckte att jag tränade henne på en lagom nivå, skoj! Allt gick så himla lätt, jag tänker och Noell gör, teamwork. Det är verkligen hur härligt som helst när det känns så bra, det lever jag länge på!

Höstlovet fortskred på ett helt okej sätt, Kristine och jag var ensamma hemma och var tvungen att ta hand om hela "cirkusen" hemma. Hundar och hästar skulle motioneras om vartannat och så måste man tydligen hinna laga mat och städa också, haha. Skämt å sido, det gick faktiskt bra även om man var helt slut på kvällen.

Veckan efter lovet måste jag antagligen klassa som en av de sämsta. Jag har missat bussen flertalet gånger, haft ett jättejobbigt projekt i skolan, halkat i blött gräs, sträckt mitt lår på idrotten så att jag inte kunnat röra mig som folk, minusgraderna har trätt i kraft på riktigt men framförallt - jag hade en nära döden upplevelse i måndags. Vi är påväg från idrotten till bussen och jag går ett par meter framför Maria och Carro. Kikar mig om innan jag går över övergångsstället, jag ser att det kommer en bil men den var så långt bort att den skulle hinna bromsa även fast det började skymma för det är bara en 50-väg med god sikt och dessutom ett till övergångsställe bara ca 100m innan. När jag har gått en fjärdedel skriker Maria "AKTA DIG!", jag stannar upp och kollar framför mig om det kommer någon annan bil på andra sidan vägen, men nej. Vrider på huvudet och ser motorhuven ett par decimeter från mig, allt försvann runtom mig och jag kastade mig framåt. Jag klarade mig precis och hann inte bli rädd, men chocken kom sen när jag insåg att jag faktiskt hade kunnat dö eller ännu värre - bli förlamad eller något. Jag får obehagskänslor när bilden spelas upp i mitt huvud, jag ser lysen och den vita motorhuven komma mot mig... Var rädda om er, närsomhelst kan olyckan vara framme, det går fort och är icke påverkbart.

Hursomhelst så har Noell och jag gått i höstdvala denna vecka. Backen är frusen och vi skrittar förfullt, vilket gör Noell lite vild och frustrerad emellanåt, haha. Foderstaten har jag fått förändra en del för att det ska passa våra i nuläget lugna sysslor. Detta har jag tänkt mig ska fortskrida ett par veckor till inann vi börjar köra till ridhus och så kanske det förhoppningsvis kommer lite snö att rida på, visserligen hatar jag snö och vinter men det är bättre med lite snö att rida på än en frusen backe. Sedan kommer vi träna så mycket som möjligt med några kortare pauser när det blir riktigt griskallt, lika bra att inte förvänta sig en härlig (kan vintern verkligen vara härlig ens?) vinter för det kommer alltid någon period med en sådär 20-30 minus. Målet är i allafall att starta nationell i mars för då finns det en tävling i Sundsvall, wiihoo!